Its friday baby
Idag är det fredag och jag sitter här i min ensamhet.....David är iväg på nån intervju, som vanligt!
Sedan vi kom tillbaka från Peking har allting varit ganska uppochner.... som vanligt i mitt liv! Att det aldrig kan vara lite lugnt.
David landade 3 timmar innan mig, han flög första klass i en jumbojet och satt brevid Boris Johnson, Londons mayor. Planet hade guldvingar och guldnos! När dom landade så träffade David Paul McCartney och Gordon Brown! Hans presskonferans varade i 3 timmar och när han var klar där så kom han till min terminal tillsammans med Ian och hämtade upp mig. Jag var helt döööd efter resan. Vi stannade vid en restaurang halvväg hem för att få lite riktigt mat i oss. Dom gav oss 20% rabatt pga David! helt sjukt. När vi väl kom hem till Cardiff hade snälla S gjort en överlevnadslåda så att vi kunde äta frukost nästa morgon. Vi åkte och handlade mat och David blev förföljd av folk som ville ta kort med honom, på hans medaljer, prata med honom, få autografer etc. Här fick vi också rabatt, på 140 kr! hahahaha
Efter att vi hade veckohandlat åkte vi för att hämta vår kära lilla Lulah och där väntade pressfotografer och journalister...lite skumt! På kvällen gick vi till TGI Fridays för att fira lite, där bjöd dom oss på tårta!
I lördags åkte vi in till stan för att vi var bjudna på lunch av hans farbror och faster och så insåg vi ganska snabbt att David, jag och Lulah var på första sidan på en av dom största tidningarna här i Wales! Gahhh jag trodde ja skulle dö, alla stirrade på oss hela eftermiddagen! Jag började må lite dåligt dock, så vi åkte hem och därefter gick allt utför. Jag fick feber och mådde illa, frös, låg och skakade och hade dessutom fått något som liknade rosfeber. För att vara på den säkra sidan rekomenderades vi av en läkare att åka in till akuten på natten. Sagt och gjort, och efter ett par timmar visade det sig att jag hade fått en ganska allvarlig hudinfektion pga min protes. Så det blev antibiotika och smärtstillande. Jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen... Läkaren sa dessutom att jag inte får ha min protes på mig på en vecka! åhhhhhhhhh jag blev så arg, ledsen, frustrerad för jag känner mig så begränsad då.
Söndagen spenderades nerbäddad i soffan, hade väldigt hög feber. Natten till söndagen var en av dom värsta jag har varit med någonsin, jag vaknade upp på golvet skrikandes pga smärta och feber =( David var med i en tv show och gjorde några intervjuer under dagen medans jag låg hemma och tyckte synd om mig själv.
Vår granne som är sjuksköterska kom förbi och tittade till mig och hon sa att jag måste åka till akuten igen genast för att hon var rädd att jag skulle få blodförgiftning. Jag var bara sämre och sämre istället för bättre. Så även denna natt spenderades på akuten. Läkaren konstaterade att jag hade fått en allergisk reaktion mot antibiotikan, som innehöll penicilin. Inte visste jag att jag var allergisk mot detta också? Men jag såg helt sjuk ut, såg ut som jag hade mässlingen på heeela kroppen och det kliade som satan. Jag fick en annan slags antibiotika, dock med penicilin för det finns 12 olika sorters penicilin, inte kunde jag väl vara allergisk mot alla...?
På måndagen ringde jag till jobbet och sjukskrev mig för hela veckan, fast dom var väldigt förstående som tur var. David hade en parad i Cardiff Bay där alla walesiska idrottare firades..jag var bjuden som hans gäst och det fanns buffé och champagne där men eftersom jag fortfarande hade feber orkade jag inte gå...Tur att jag inte gick, för jag fick EN TILL allergisk reaktion mot min nya antibiotika pga pencillinet, en som var ännu värre än dagen innan! Ahhhhhh. SÅ det blev en sväng till akuten på kvällen igen, då saker och ting blev bara sämre!
På tisdagen var jag fortfarande sängliggandes, fast nu hade jag fått antibiotika iallfall som jag inte reagerade mot...
Idag är det fredag och jag mår som tur är mycket bättre. För hoppningsvis kan jag gå som folk igen imorgon, för det är faktiskt min födelsedag! 22 år gammal...trist att fylla år dock när man inte riktigt har råd att fira...men det ska nog bli bra.
Vi får se var helgen har att bjuda på, det är faktiskt jättefint väder här idag! Nästa vecka jobbar jag igen, och sedan åker jag till Sverige i en hel vecka!!! Jippiiii. Dock kommer större delen utav min tid spenderas i Uppsala, och så kommer jag tillbringa 24 timmar nere i Tyskland.
Nu ska jag nog göra min egna hemmagjorda pyttipanna...budgetmat!
Ahhhh jag såg David på tv nu igen! helt sjukt, han är hemma i omgångar och när han inte är det vet jag att jag kan sätta på tvn för att se honom haha!
Ha en trevlig helg!
Sedan vi kom tillbaka från Peking har allting varit ganska uppochner.... som vanligt i mitt liv! Att det aldrig kan vara lite lugnt.
David landade 3 timmar innan mig, han flög första klass i en jumbojet och satt brevid Boris Johnson, Londons mayor. Planet hade guldvingar och guldnos! När dom landade så träffade David Paul McCartney och Gordon Brown! Hans presskonferans varade i 3 timmar och när han var klar där så kom han till min terminal tillsammans med Ian och hämtade upp mig. Jag var helt döööd efter resan. Vi stannade vid en restaurang halvväg hem för att få lite riktigt mat i oss. Dom gav oss 20% rabatt pga David! helt sjukt. När vi väl kom hem till Cardiff hade snälla S gjort en överlevnadslåda så att vi kunde äta frukost nästa morgon. Vi åkte och handlade mat och David blev förföljd av folk som ville ta kort med honom, på hans medaljer, prata med honom, få autografer etc. Här fick vi också rabatt, på 140 kr! hahahaha
Efter att vi hade veckohandlat åkte vi för att hämta vår kära lilla Lulah och där väntade pressfotografer och journalister...lite skumt! På kvällen gick vi till TGI Fridays för att fira lite, där bjöd dom oss på tårta!
I lördags åkte vi in till stan för att vi var bjudna på lunch av hans farbror och faster och så insåg vi ganska snabbt att David, jag och Lulah var på första sidan på en av dom största tidningarna här i Wales! Gahhh jag trodde ja skulle dö, alla stirrade på oss hela eftermiddagen! Jag började må lite dåligt dock, så vi åkte hem och därefter gick allt utför. Jag fick feber och mådde illa, frös, låg och skakade och hade dessutom fått något som liknade rosfeber. För att vara på den säkra sidan rekomenderades vi av en läkare att åka in till akuten på natten. Sagt och gjort, och efter ett par timmar visade det sig att jag hade fått en ganska allvarlig hudinfektion pga min protes. Så det blev antibiotika och smärtstillande. Jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen... Läkaren sa dessutom att jag inte får ha min protes på mig på en vecka! åhhhhhhhhh jag blev så arg, ledsen, frustrerad för jag känner mig så begränsad då.
Söndagen spenderades nerbäddad i soffan, hade väldigt hög feber. Natten till söndagen var en av dom värsta jag har varit med någonsin, jag vaknade upp på golvet skrikandes pga smärta och feber =( David var med i en tv show och gjorde några intervjuer under dagen medans jag låg hemma och tyckte synd om mig själv.
Vår granne som är sjuksköterska kom förbi och tittade till mig och hon sa att jag måste åka till akuten igen genast för att hon var rädd att jag skulle få blodförgiftning. Jag var bara sämre och sämre istället för bättre. Så även denna natt spenderades på akuten. Läkaren konstaterade att jag hade fått en allergisk reaktion mot antibiotikan, som innehöll penicilin. Inte visste jag att jag var allergisk mot detta också? Men jag såg helt sjuk ut, såg ut som jag hade mässlingen på heeela kroppen och det kliade som satan. Jag fick en annan slags antibiotika, dock med penicilin för det finns 12 olika sorters penicilin, inte kunde jag väl vara allergisk mot alla...?
På måndagen ringde jag till jobbet och sjukskrev mig för hela veckan, fast dom var väldigt förstående som tur var. David hade en parad i Cardiff Bay där alla walesiska idrottare firades..jag var bjuden som hans gäst och det fanns buffé och champagne där men eftersom jag fortfarande hade feber orkade jag inte gå...Tur att jag inte gick, för jag fick EN TILL allergisk reaktion mot min nya antibiotika pga pencillinet, en som var ännu värre än dagen innan! Ahhhhhh. SÅ det blev en sväng till akuten på kvällen igen, då saker och ting blev bara sämre!
På tisdagen var jag fortfarande sängliggandes, fast nu hade jag fått antibiotika iallfall som jag inte reagerade mot...
Idag är det fredag och jag mår som tur är mycket bättre. För hoppningsvis kan jag gå som folk igen imorgon, för det är faktiskt min födelsedag! 22 år gammal...trist att fylla år dock när man inte riktigt har råd att fira...men det ska nog bli bra.
Vi får se var helgen har att bjuda på, det är faktiskt jättefint väder här idag! Nästa vecka jobbar jag igen, och sedan åker jag till Sverige i en hel vecka!!! Jippiiii. Dock kommer större delen utav min tid spenderas i Uppsala, och så kommer jag tillbringa 24 timmar nere i Tyskland.
Nu ska jag nog göra min egna hemmagjorda pyttipanna...budgetmat!
Ahhhh jag såg David på tv nu igen! helt sjukt, han är hemma i omgångar och när han inte är det vet jag att jag kan sätta på tvn för att se honom haha!
Ha en trevlig helg!
Min resa till Kina!
Nu är jag äntligen tillbaka från Kina! Eller...jag kom faktiskt hem en vecka sen, men jag blev sjuk så jag har inte orkat skriva. Här kommer min extremt detaljerade historia om vad jag gjorde i Kina och lite sånt...mest skriver jag om mat haha!
Torsdag 4 september
Min resa till Kina började inte särskilt bra. Att ta mig från Stockholm till London var ett äventyr i sig. Eftersom jag missade mitt flyg fran London till Stockholm i Augusti så hade British Airways automatiskt raderat mig ur deras system, jag fanns alltså inte med på flyget. Det skulle kosta 5500kr för en ”ny” biljett. Jag trodde jag skulle dö! Därför var jag tvungen att åka till Arlanda ca 6 timmar innan mitt flyg skulle avgå för att kunna ordna upp problemet med mitt flyg. Jag fick panik för jag trodde inte att jag skulle ha tillräckligt mycket med pengar för att betala för min flygbiljett, men min underbara lillasyster Amanda gav mig 200kr så att jag skulle kunna ha råd att köpa mat på flygplatsen! Jag blev verkligen rörd till tårar, det var så himla fint av henne att göra så för mig. Väl framme på flygplatsen grät jag som aldrig förr, och tillslut, till min förvåning löste allt sig och jag behövde inte betala ett öre! Jag vet inte hur jag lyckades, men glad var jag. Flygresan från Stockholm till London minns jag ej, jag sov hela tiden! Samma sak hände under flygresan mellan London och Dubai, jag somnade innan vi hade lyft och vaknade när vi skulle landa, 8 timmar senare! Dom hade inte ens väckt mig för mat, snyft. I Dubai var det 38 grader varmt! Där hann jag äta lite snabbt innan det var dags för nästa 8 timmars flygresa mot Peking. När vi landade i Peking gick allt bra och det var en chaufför som väntade på mig, vilken lyx!
Lördag 6 September
Åt frukostbuffé på hotellet, kostade bara 48kr så det var ganska billigt. Vi gick till vår ”närmaste” tunnelbanestation, ca 45 minuter från vårat hotell...Därifrån åkte vi mot Crowne Plaza hotell där vi skulle träffa David innan invigningsceremonin som skulle äga rum på kvällen. En enkelresa med tunnelbanan som man kunde åka på hela dagen kostade bara 2kr, helt sjukt. Dock var vi tvungna att byta tunnelbanelinje 5 gånger, vilket var mindre kul. När vi kom fram så gick vi liite vilse, i 2 timmar, mycket pga alla avstängningar innan vi hitta hotellet. Det var där GB Lodge låg, där man kunde träffa alla brittiska idrottare om man stod på gästlistan. Dessutom fanns det tillgång till internet gratis, all dricka var gratis osv så det var ganska trevligt. Efter att ha umgåtts med David & co i ett tag begav vi oss mot ”Bird Nest”, för att se på invigningen. Tyvärr kunde inte David delta i detta, eftersom alla som skulle tävla dom första två dagarna efteråt var tvungna att stanna hemma och vila istället. Invigningen var helt fantastisk, det går inte att beskriva. 95 000 åskådare. Alla fick en ”goodiebag” som innehöll flaggor lite annat smått och goptt man kunde vifta med. En helt klar minnesvärd upplevelse! Tog endast 2 timmar att ta sig tillbaka till hotellet, var helt död då.
Söndag 7 september
Idag tog vi det lite lugnt, åkte till Novotel och träffade Davids faster,farbror och två kusiner och tillsammans åkte vi till en exklusiv shoppingmall där man bland annat kunde hitta Gucci och Prada butiker. Alltså inget för mig! Vi hann med en liten visit på Paralympics shop, där köpte jag en ryggsäck iallafall, haha. Dom hade ett konstigt system i Kina när man skulle handla saker. Låt oss ta mitt inköp av ryggsäcken som exempel. Jag visar upp vad jag vill köpa för en kines, hon skriver upp det på en lapp, jag går till ett annat ställe och stämplar denna lapp, därefter går jag till ett tredje ställe och betalar innan jag återvänder till stället jag hittade ryggsäcken, för att äntligen kunna få den! Väldigt komplicerat. Kvällen var relativt lugn, vi laddade batterierna inför de kommande tuffa dagarna!
Måndag 8 September
Idag var det första dagen David skulle tävla, 100 fritt stod på schemat. Vi bestämde oss för att lämna vårat hotell 06.30 med taxi till Novotel, där vi skulle möta upp resten av Davids familj. Från Novotel tog vi tunnelbanan mot Olympic Park, vilket tog drygt 1 timme och 10 minuter. Sedan var det dags för säkerhetskontroll, man fick inte ha med sig något att dricka, äta osv. Folk i Kina vet inte hur man köar, så det var outhärdligt att stå och trängas, det var många armbågar i ryggen och jag stod och bad att jag inte skulle svimma. Det var uppemot 33 grader varmt redan,olidligt jobbigt. Efter säkerhetskontrollen SPRANG jag, jag som inte ens kan springa, i några kilometer mot nästa tunnelbanelinje, som tog oss 1 station, helt meningslöst. Vi tappade bort varandra, det var så mycket folk att det var omöjligt att hålla ihop. Men jag ville bara komma fram till simhallen så fort som möjligt, för jag vet att David skulle hålla koll om vi var där eller inte eftersom vi hade enorma upplåsbara Daffodils med oss, Wales nationalblomma. När vi väl kom fram till Olympic Park hade vi extremt ont om tid, och igen sprang jag som aldrig förr. Vi hann fram till simhallen, minutrarna innan David skulle simma. Jag höll på att svimma när jag väl kom fram till simhallen, volontärerna hällde iskallt vatten på mig så att jag inte skulle tuppa av. Det går inte att beskriva det med ord hur hemsk den här morgonen var! Som tur var så blev dagen bättre...Efter Davids försöksheat så gav han oss en massa dricka och vi hade 7 timmar innan finalen började. Jag var fortfarande helt slut pga den jobbiga morgonen, så jag satte mig utanför simhallens grindar då dom måste stänga den i några timmar för att städa. Jag träffade på Annika och Andreas Olsson och vi satt och pratade ett bra tag. Vid klockan 1 började vi köa igen för att komma in i simhallen för att se finalen, som började klockan 5. Det fanns inte så mycket att göra i den olympiska parken, det fanns ingenstans att sitta och ingen skugga någonstans så det var vääldigt jobbigt. När dom väl släppte in oss vi halv fyra sprang alla som galningar för att få bra platser, helt sjukt! David vann sitt första guld den här kvällen, han slog paralympiskt rekord och missade världsrekordet med en hundradel. Blommorna gav han till sin faster Jeanette som var där och hejjade på honom, trots att hon är väldigt väldigt sjuk. När tävlingarna var slut vid 9 bestämde jag mig för att aldrig åka tunnelbana igen, då det tar ca 2 timmar och är en hemsk upplevelse för att man måste trängas och oftast är det väldigt svårt att andas. Så vi tog en taxi, det kostade 30kr och vi var framme på 20 minuter! Vi gick runt i kvarteren vid hotellet för att hitta någonstans att äta, vi var döhungriga efter att ha knappt ätit någonting på hela dan. Vi hittade en mysko liten Szechuan restaurang, där alla bord hade ett gigantiskt hål i mitten men vi förstod inte riktigt varför. Det var inte för att hålla maten vam utan för att man fick all mat i en gigantisk metallskål som man sedan la på sin egen tallrik! Det var nog den godaste maten jag åt i Kina, så kinesiskt det kunde bli, dom kunde ingen engelska och det fanns inga bestick utan bara pinnar så det var en upplevelse!
Ahhhhhhh jag var nöjd, glad och trött när jag väl kollapsade i min säng!
Tisdag 9 september
Idag var vi i Temple of Heaven, en turistattraktion som bara måste ses... Det var väldigt fint, historiskt och intressant. Jag är inte mycket för sightseeing, fast det var helt OK. Bäst av allt var Echo Walls, det var ett ställe där inne som hade väggar som ekade...helt sjukt, det går inte att förklara men om man stod på den tredje stenen i innergården så kunde man prata och höra en person som var bakom ett hus flera hundra meter framför en. Efteråt skulle vi gå från den söndra entrén till den östra...på kartan såg det inte så farligt ut, men i verkligheten tog det över en timme! Vid den östra entrén låg Pearl Market, en marknad som var helt galen och full med små kineser som försökte sälja en saker...Jag var bäst på att pruta! Om det var något som kostade ca 800 kr så sa jag att dom skulle få 10kr för det hahaha...I slutändan betalade jag aldrig mer än 100kr. Jag köpte ett par Converse skor som ser väldigt väldigt äkta ut, dom kommer vara mina gå ut med hunden skor. Det bästa med dom att det står med väldigt små bokstäver på baksidan cUnverse haha! Efter vår lilla shoppingtur bestämde vi oss för att gå och äta någonstans...vilket var lättare sagt än gjort. Vi letade i över en timme utan att hitta något ställe vi kunde äta en sen lunch på, klockan hade blivit 4 på eftermiddagen! Istället åkte vi tillbaka till hotellet, bytte om och åkte till Hard Rock Café..där var det bra och ordentlig mat som vi blev mätta på!
Onsdag 10 september
Idag var det dags för 4*100 fritt lagkappen, vilket var direkt final så vi behövde inte vara där på morgonen. Vi kom ändå vid 1 tiden för att kunna köa för att få bra platser till finalen. Återigen vann David guld med sitt lag och dom krossade sitt världsrekord med 7 sekunder, helt otroligt. Det här var mitt favoritlopp utav alla! Jag fick Davids blommor sedan som han kastade upp till mig! Fast jag fick fajtas lite med en kines över dom, för hon ville också ha dom! På kvällen var vi så trötta att vi inte ens åt någonting, utan jag gick och la mig på en gång...
Torsdag 11 September
Idag var det 400 fritt som David skulle simma. Vi tog taxi till simhallen, lätt och smidigt. Så länge man har uppskrivet på kinesiska vart man ska var det inga problem. Det var inte många kineser som kunde engelska överhuvudtaget! David tog det lugnt i sitt försöksheat, för att vara på topp på kvällen. I pausen mellan försöksheaten och finalerna så gick jag för att köpa mig något vettigt att äta (dock fanns det extremt lite att välja på). Det dom hade att erbjuda var söta smörpopcorn, kakor, konstigt godis, bröd, osv. Om man ville ha något varmt att äta fanns det två alternativ, nudlar eller en annorlunda box som värmde upp sig av sig själv. Den här boxen var ingen höjdare då det såg och smakade ut som kattmat...Eller så var det kanske katt vi åt? Nåväl, denna dag till ära tog jag mod till mig och köpte en relativt stor burk med nudlar. Att köpa mat är inte heller det lättaste, man måste skrika, vifta med pengar, dra i saker för att få uppmärksamhet...ja kineserna var ganska så vilda ibland. I vilketfallsomhelst, jag köpte mina nudlar och satte mig på den kokheta betongen för att äta dom i min ensamhet. Det fanns bara pinnar att äta nudlarna med, så det var ganska pillrigt. Efter att ha fått upp typ 3 nudlar på mina pinnar kommer en kines och börjar prata kinesiska med mig. Jag visar att jag förstår verkligen inte vad han säger och fortsätter att äta. Då tar han min skål, gapar stort och häller i sig min soppa med nudlar på typ 10 sekunder. Jag hann bara gapa stort. Innan jag ens hann reagera och bli grymt arg så hade han redan gått iväg! Så oförskämt! Så det blev ingen lunch denna dag heller... Nåväl, David vann sin final väldigt lätt och slog sitt världsrekord, trots sin förkylning. På kvällen firade vi genom att gå till en koreansk restaurang och äta god mat. När vi såg att dom hade hundkött på menyn så vart vissa i sällskapet lite lätt illamående och när man tittade under bordet så låg det en del döda insekter och skalbaggar på rygg. I hörnen skymtade man råttfällorna. Jag valde vegetarisk sushi. En kväll som jag defintivt kommer att minnes länge!
Fredag 12 September
Idag skulle David inte simma så vi köra en turistig dag. Vi spenderade större delen utav vår dag i Förbjudna Staden, det var fint, historiskt och intressant. Många stora förbjudna byggnader som man inte fick gå in i. Vi drack te i yttepyttesmå muggar och tittade på konst. När klockan närmade sig halv fem så gick vi till en väldigt känd park som låg tvärs över gatan, dock kommer jag inte ihåg vad den hette. Det var där någon känd kines hängde sig från ett träd under tiden dom stormade Peking, det vet jag. Jag tog kort på det trädet. Eftersom jag var så hungrig vid det här laget kunde jag inte tänka klart utan ville bara ha mat. Så vi började leta restaurang igen i några timmar. Det stod att det fanns en i denna park, men vi sökte utan att lyckas hitta den. Efter lite tafatt teckenspråk med några kineser ledde dom oss till en restaurang som låg precis utanför parken, dock stod det att det var endast tillträde för anställda? Inne i restaurangen blev dom helt till sig när vi kom, jag tror inte att dom någonsin har sett folk från väst världen. Vi var dom enda i hela restaurangen och hade 21 servitriser som passade upp på oss, mycket trevligt. Maten kostade så mycket som 20 kr och var gudomligt god. Efteråt skyndade vi oss mot Tianamen square, som var ett gigantiskt torg. Man kan gå och titta på Mao´s kropp som ligger i ett stort museum där. Att det var där ett blodbad ägde rum på grund av politiska protester 1989 och tusentals dog märks inte. Det finns inte ens med i dom kinesiska historieböckerna i skolan. Vi såg när soldaterna tog ned den kinesiska flaggan i solnedgången iallfall. På kvällen var vi än en gång så trötta att det var sängen som kallade och vi skippade att äta...
Lördag 13 september
På förmiddagen träffade vi David i GB Lodge och umgicks en stund. Efteråt åkte vi till ett shoppingställe som var perfekt om man älskar kitchiga små saker! Tyvärr så gör jag inte det. Men jag hade kul ändå. Vi irrade omkring ett bra tag och jag och Rhys lekte en lek som hette hitta någon som inte är kines i folksamligen. Vi gav upp efter ett tag då vi insåg att vi hade hamnat någonstans där västerlänningar tydligen inte hade hittat till än. Vi var även vid Wangfujing market, som hade massa fantastiska läckerbitar att erbjuda. Vad sägs om friterade sjöstjärnor, larver, skalbaggar, sjöhästar, friterad glass osv? Nja. Det låter lika gott som det såg ut att vara. Då jag än en gång var helt slut bestämde jag mig för att ta taxi tillbaka till hotellet ensam, för Davids familj ville fortsätta att titta på alla galenheter. Dom väntade med mig tills jag fick en taxi, jag visade för taxichauffören på kinesiska vart jag skulle och han nickade yes yes yes. Så åkte vi iväg, trodde jag! Efter ca 300m stannar han bilen, skakar på huvudet och visar att han inte vet vart han ska. Han slängde praktiskt taget ut mig ur bilen! Som tur var hittade jag en ny taxi, visade hotelnamnet igen och så åkte vi igen. Typ 100m tills han bestämmer sig att han kan inte fortsätta med mig. Ganska snopet kliver jag ut ur bilen och går till närmaste hotell där jag hittar en concierge som stoppar taxi åt sina gäster. Då han inte kunde engelska heller visade jag mina kinesiska tecken men han nickade och visade att han skulle fixa taxi åt mig. Han stoppade FEM taxibilar men alla vägrade att ta mig. Vid det här lagret var jag ganska förbannad och började gråta! Ja, jag kan gråta när jag är arg! Då kom hotellchefen utspringades och fixade taxi till mig på en gång! Efteråt fick jag höra att kinesiska taxichaufförer ogillar att köra västerländska tjejer själva. Det kan jag förstå, men då borde dom inte köra mig i 100 meter först innan dom inser det!
Söndag 14 September
Idag var det dags för Davids 50m fritt lopp. Ett lopp där allt kan hända då det är bara en längd och Davids starter är inte dom bästa. Han vann försöket relativt enkelt dock, efter en liten miss som tvingade dom att hålla starten i 45 sekunder...jag var livrädd att David skulle ramla i. Som tur var gjorde han inte det. Han vann finalen, överlägset. Jag grät tårar av lycka då, för den här medaljen betydde så mycket. Nu hade han totalt 11 guldmedaljer, lika mycket som Dame Tanni Grey-Thompson, som alla trodde var omöjlig att slå. Det som tog henne 5 Paralympics att åstadkomma klarade David av på 3. Nu visste jag helt säkert att detta kommer förändra allting ganska mycket, till det bättre, tillbaka i Wales. Det är inte många som vet hur mycket han hade kämpat för det här, det är något han har jobbat stenhårt för i flera år. Det är först nu som han kommer få den uppmärksamheten och upppskattningen han förtjänar. Inte bara han, utan all handikappidrott. Vi var dock för trötta för att fira, och klockan hade blivit nästan midnatt när vi kom till hotellet, så vi fick nöja oss med en tallrik pommes frites att dela på.
Måndag 15 September
David simmade i 4*100 medleylagkappen idag, men eftersom dom inte hade stor medaljchans stannade vi hemma på morgonen och gick och tittade på Hutongerna i närheten av vårat hotell på förmiddagen. Hutongerna är små områden där dom fattiga bor och lever. Dom har marknader där dom säljer allt möjligt, fast man ska dock vara försiktig med det man äter som kommer därifrån... Vi såg folk flå fisk på marken som fortfarande var levande, kött som hängde från taket som var omringat av tusen flugor...ja det var en vacker syn. På eftermiddagen såg vi lagkappen, och Davids lag kom femma. Det var ett väldigt väldigt ungt lag, så det var förväntat men dom gjorde ändå sitt bästa.
Tisdag 16 September
Idag var det vår sista sightseeing dag, så vi åkte till den kinesiska muren. Det finns flera olika delar att åka till, vi valde den som var minst kommersiell. Den som ligger närmast Peking är dit alla turister åker och det finns ett Starbucks vid muren! Men till Mutianyu delen som vi åkte till var ganska tom så vi hade muren för oss själva. Resan dit tog drygt 1,5 timme med taxi och vår taxichaufför stannade och väntade på oss där. Efter att ha köpt biljetter och FÖRSÄKRING (ganska farligt att ta sig upp dit tydligen!) begav vi oss upp mot berget. Att ta sig upp på berget till muren var en upplevelse, man var tvungen att åka upp i typ skidliftar! Det var mer som en knarrig parkbänk man satt på, fast utan någon säkerhet alls. Jag trodde verkligen att jag skulle dö, jag hade en liten nära döden upplevelse där på bänken. Väl uppe så började vi bestiga muren men det var EXTREMT brant, sneda trappsteg överallt så det var oerhört jobbigt. Väldigt vackert dock! På grund av värmen fanns det tusentals små fluggor överallt, så man kunde inte öpnpna munnen om man inte ville svälja dom. Efter drygt en timme fick vi nog, det är trots allt bara en mur och den är drygt 6400 km lång. Lite för långt för att gå tyckte jag. För att ta oss ned fick man välja att ta sig ned med skidliften vilket jag vägrade eller med en tobogan, typ en släde som var det roligaste någonsin! Taxin väntade snällt på oss, och vi betalade honom 500k för hela resan vilket var ganska bra pris. På eftermiddagen fick David och hans kompis Andrew äntligen komma ut och se Peking, dom hade inte sett någonting hittills, bara Paralympic village där dom bodde och simhallen. Så vi gjorde en snabb sightseeing med dom i Temple of Heaven som vi var i tidigare under veckan och Tianamen square så att David skulle få se farbror Mao som han kallar honom. På kvällen begav vi oss till Hard Rock Cafe fast resan dit var ganska händelserik. Det åskade och spöregnade under hela resan, och vår taxisnubbe var lite skum. Trots att vi hade visat honom på kartan och på kinesiska vart Hard Rock Cafe låg, tog han oss till nån skum bakgata där ”Susans cafe” låg. Vi försökte förklara att det var fel men eftersom han inte pratade engelska och vi inte pratade kinesiska gick det inte så bra. Att hoppa ur taxin var omöjligt, man såg ingenting pga regnet. Efter att ha virrat omkring i panik i ett bra tag ser vi ett hotell och ber och bönar honom att släppa av oss, så vi kunde komma bort från honom så långt som möjligt. Av ren tur så låg Hard Rock i samma byggnad, dock var vi tvungna att gå igenom källaren och köket för att ta oss dit. Vi fick i oss mat tillslut och alla var mätta och belåtna.
Onsdag 17 september
Sista dagen i Kina. Vi åkte till kända Silk Market för lite shopping innan jag kom på att jag skulle flyga hem väldigt tidigt nästa dag så jag åkte hem och packade. På eftermiddagen åkte vi till Olympic Park igen för att se på avslutningsceremonin. Det var en väldigt speciell ceremoni, eftersom min kära pojkvän hade fått hedersuppdraget att bära flaggan för Storbritannien! Allt gick väldigt bra och han tappade iallfall inte flaggan. Mot slutet var det dags för Londons 8 minuters uppvisning av vad det skulle bjudas på 2012. Det var ganska konstigt och ingen förstod riktigt vad det hela gick ut på. En dubbeldäckar buss körde in, med tjejen som spelar trummor i Mika högst upp. När bussen rullade ut så gick David framför den. När allt var slut sa han att vi kunde träffas i GB Lodge, vilket lät som en bra idé tyckte jag. När vi väl kom till hotellet visade det sig att det var en stor efterfest som skulle äga rum i deras största bal rum. Det kryllade av kända människor där inne, men vi stod inte på någon lista tyvärr. Fast eftersom vi var Davids familj så blev vi helt plötsligt VIP! När vi kom in på festen trodde jag att jag skulle skämmas ihjäl, vi hade tshirts, shorts och gympaskor på oss medans alla andra minglade runt i balklänningar och frack! Vi hade ingen aning om att vi skulle hamna på denna fest, hade jag vetat hade jag tagit på mig finaste festblåsan! Nåväl, efter ett par glas champagne blev allting bättre och när jag la märkte till att servitristerna sprang omkring med sushi brickor blev allt genast jättebra! Jag minglade på bra och fick träffa väldigt många kända och inflytelserika människor. Fast när jag tog i hand med Boris Johnson, mayor of London, i mina gympaskor så skämdes jag bara liite! Boris var en helskön person, han är väldigt eccentrisk. Jag pratade även med Baron Seb Coe, en av Storbritanniens bästa friidrottare osv, jättekul! Maten var helt klart bäst, sushi och champagne, vad mer kan man önska sig? Vi festade tills in på småtimmarna, därefter begav jag mig till flygplatsen, då mitt flyg gick 06:50. Jag var relativt trött på flyget till Dubai, som var drygt 9 timmar långt, så jag sov mest. I Dubai hann jag med en riktig kaffe innan det var dags för att sätta sig på flyget mot London. Väl framme i London hade jag tur att David väntade på mig. Han hade landat 3 timmar tidigare, fast han hade presskonferanser som tog ett bra tag att ta sig igenom så han precis till min terminal för att möta mig! Dock blev vi förföljda på väg ut av hundratals människor som ville ta kort på honom...
Det var min detaljerade historia om resan till Kina!
Torsdag 4 september
Min resa till Kina började inte särskilt bra. Att ta mig från Stockholm till London var ett äventyr i sig. Eftersom jag missade mitt flyg fran London till Stockholm i Augusti så hade British Airways automatiskt raderat mig ur deras system, jag fanns alltså inte med på flyget. Det skulle kosta 5500kr för en ”ny” biljett. Jag trodde jag skulle dö! Därför var jag tvungen att åka till Arlanda ca 6 timmar innan mitt flyg skulle avgå för att kunna ordna upp problemet med mitt flyg. Jag fick panik för jag trodde inte att jag skulle ha tillräckligt mycket med pengar för att betala för min flygbiljett, men min underbara lillasyster Amanda gav mig 200kr så att jag skulle kunna ha råd att köpa mat på flygplatsen! Jag blev verkligen rörd till tårar, det var så himla fint av henne att göra så för mig. Väl framme på flygplatsen grät jag som aldrig förr, och tillslut, till min förvåning löste allt sig och jag behövde inte betala ett öre! Jag vet inte hur jag lyckades, men glad var jag. Flygresan från Stockholm till London minns jag ej, jag sov hela tiden! Samma sak hände under flygresan mellan London och Dubai, jag somnade innan vi hade lyft och vaknade när vi skulle landa, 8 timmar senare! Dom hade inte ens väckt mig för mat, snyft. I Dubai var det 38 grader varmt! Där hann jag äta lite snabbt innan det var dags för nästa 8 timmars flygresa mot Peking. När vi landade i Peking gick allt bra och det var en chaufför som väntade på mig, vilken lyx!
Lördag 6 September
Åt frukostbuffé på hotellet, kostade bara 48kr så det var ganska billigt. Vi gick till vår ”närmaste” tunnelbanestation, ca 45 minuter från vårat hotell...Därifrån åkte vi mot Crowne Plaza hotell där vi skulle träffa David innan invigningsceremonin som skulle äga rum på kvällen. En enkelresa med tunnelbanan som man kunde åka på hela dagen kostade bara 2kr, helt sjukt. Dock var vi tvungna att byta tunnelbanelinje 5 gånger, vilket var mindre kul. När vi kom fram så gick vi liite vilse, i 2 timmar, mycket pga alla avstängningar innan vi hitta hotellet. Det var där GB Lodge låg, där man kunde träffa alla brittiska idrottare om man stod på gästlistan. Dessutom fanns det tillgång till internet gratis, all dricka var gratis osv så det var ganska trevligt. Efter att ha umgåtts med David & co i ett tag begav vi oss mot ”Bird Nest”, för att se på invigningen. Tyvärr kunde inte David delta i detta, eftersom alla som skulle tävla dom första två dagarna efteråt var tvungna att stanna hemma och vila istället. Invigningen var helt fantastisk, det går inte att beskriva. 95 000 åskådare. Alla fick en ”goodiebag” som innehöll flaggor lite annat smått och goptt man kunde vifta med. En helt klar minnesvärd upplevelse! Tog endast 2 timmar att ta sig tillbaka till hotellet, var helt död då.
Söndag 7 september
Idag tog vi det lite lugnt, åkte till Novotel och träffade Davids faster,farbror och två kusiner och tillsammans åkte vi till en exklusiv shoppingmall där man bland annat kunde hitta Gucci och Prada butiker. Alltså inget för mig! Vi hann med en liten visit på Paralympics shop, där köpte jag en ryggsäck iallafall, haha. Dom hade ett konstigt system i Kina när man skulle handla saker. Låt oss ta mitt inköp av ryggsäcken som exempel. Jag visar upp vad jag vill köpa för en kines, hon skriver upp det på en lapp, jag går till ett annat ställe och stämplar denna lapp, därefter går jag till ett tredje ställe och betalar innan jag återvänder till stället jag hittade ryggsäcken, för att äntligen kunna få den! Väldigt komplicerat. Kvällen var relativt lugn, vi laddade batterierna inför de kommande tuffa dagarna!
Måndag 8 September
Idag var det första dagen David skulle tävla, 100 fritt stod på schemat. Vi bestämde oss för att lämna vårat hotell 06.30 med taxi till Novotel, där vi skulle möta upp resten av Davids familj. Från Novotel tog vi tunnelbanan mot Olympic Park, vilket tog drygt 1 timme och 10 minuter. Sedan var det dags för säkerhetskontroll, man fick inte ha med sig något att dricka, äta osv. Folk i Kina vet inte hur man köar, så det var outhärdligt att stå och trängas, det var många armbågar i ryggen och jag stod och bad att jag inte skulle svimma. Det var uppemot 33 grader varmt redan,olidligt jobbigt. Efter säkerhetskontrollen SPRANG jag, jag som inte ens kan springa, i några kilometer mot nästa tunnelbanelinje, som tog oss 1 station, helt meningslöst. Vi tappade bort varandra, det var så mycket folk att det var omöjligt att hålla ihop. Men jag ville bara komma fram till simhallen så fort som möjligt, för jag vet att David skulle hålla koll om vi var där eller inte eftersom vi hade enorma upplåsbara Daffodils med oss, Wales nationalblomma. När vi väl kom fram till Olympic Park hade vi extremt ont om tid, och igen sprang jag som aldrig förr. Vi hann fram till simhallen, minutrarna innan David skulle simma. Jag höll på att svimma när jag väl kom fram till simhallen, volontärerna hällde iskallt vatten på mig så att jag inte skulle tuppa av. Det går inte att beskriva det med ord hur hemsk den här morgonen var! Som tur var så blev dagen bättre...Efter Davids försöksheat så gav han oss en massa dricka och vi hade 7 timmar innan finalen började. Jag var fortfarande helt slut pga den jobbiga morgonen, så jag satte mig utanför simhallens grindar då dom måste stänga den i några timmar för att städa. Jag träffade på Annika och Andreas Olsson och vi satt och pratade ett bra tag. Vid klockan 1 började vi köa igen för att komma in i simhallen för att se finalen, som började klockan 5. Det fanns inte så mycket att göra i den olympiska parken, det fanns ingenstans att sitta och ingen skugga någonstans så det var vääldigt jobbigt. När dom väl släppte in oss vi halv fyra sprang alla som galningar för att få bra platser, helt sjukt! David vann sitt första guld den här kvällen, han slog paralympiskt rekord och missade världsrekordet med en hundradel. Blommorna gav han till sin faster Jeanette som var där och hejjade på honom, trots att hon är väldigt väldigt sjuk. När tävlingarna var slut vid 9 bestämde jag mig för att aldrig åka tunnelbana igen, då det tar ca 2 timmar och är en hemsk upplevelse för att man måste trängas och oftast är det väldigt svårt att andas. Så vi tog en taxi, det kostade 30kr och vi var framme på 20 minuter! Vi gick runt i kvarteren vid hotellet för att hitta någonstans att äta, vi var döhungriga efter att ha knappt ätit någonting på hela dan. Vi hittade en mysko liten Szechuan restaurang, där alla bord hade ett gigantiskt hål i mitten men vi förstod inte riktigt varför. Det var inte för att hålla maten vam utan för att man fick all mat i en gigantisk metallskål som man sedan la på sin egen tallrik! Det var nog den godaste maten jag åt i Kina, så kinesiskt det kunde bli, dom kunde ingen engelska och det fanns inga bestick utan bara pinnar så det var en upplevelse!
Ahhhhhhh jag var nöjd, glad och trött när jag väl kollapsade i min säng!
Tisdag 9 september
Idag var vi i Temple of Heaven, en turistattraktion som bara måste ses... Det var väldigt fint, historiskt och intressant. Jag är inte mycket för sightseeing, fast det var helt OK. Bäst av allt var Echo Walls, det var ett ställe där inne som hade väggar som ekade...helt sjukt, det går inte att förklara men om man stod på den tredje stenen i innergården så kunde man prata och höra en person som var bakom ett hus flera hundra meter framför en. Efteråt skulle vi gå från den söndra entrén till den östra...på kartan såg det inte så farligt ut, men i verkligheten tog det över en timme! Vid den östra entrén låg Pearl Market, en marknad som var helt galen och full med små kineser som försökte sälja en saker...Jag var bäst på att pruta! Om det var något som kostade ca 800 kr så sa jag att dom skulle få 10kr för det hahaha...I slutändan betalade jag aldrig mer än 100kr. Jag köpte ett par Converse skor som ser väldigt väldigt äkta ut, dom kommer vara mina gå ut med hunden skor. Det bästa med dom att det står med väldigt små bokstäver på baksidan cUnverse haha! Efter vår lilla shoppingtur bestämde vi oss för att gå och äta någonstans...vilket var lättare sagt än gjort. Vi letade i över en timme utan att hitta något ställe vi kunde äta en sen lunch på, klockan hade blivit 4 på eftermiddagen! Istället åkte vi tillbaka till hotellet, bytte om och åkte till Hard Rock Café..där var det bra och ordentlig mat som vi blev mätta på!
Onsdag 10 september
Idag var det dags för 4*100 fritt lagkappen, vilket var direkt final så vi behövde inte vara där på morgonen. Vi kom ändå vid 1 tiden för att kunna köa för att få bra platser till finalen. Återigen vann David guld med sitt lag och dom krossade sitt världsrekord med 7 sekunder, helt otroligt. Det här var mitt favoritlopp utav alla! Jag fick Davids blommor sedan som han kastade upp till mig! Fast jag fick fajtas lite med en kines över dom, för hon ville också ha dom! På kvällen var vi så trötta att vi inte ens åt någonting, utan jag gick och la mig på en gång...
Torsdag 11 September
Idag var det 400 fritt som David skulle simma. Vi tog taxi till simhallen, lätt och smidigt. Så länge man har uppskrivet på kinesiska vart man ska var det inga problem. Det var inte många kineser som kunde engelska överhuvudtaget! David tog det lugnt i sitt försöksheat, för att vara på topp på kvällen. I pausen mellan försöksheaten och finalerna så gick jag för att köpa mig något vettigt att äta (dock fanns det extremt lite att välja på). Det dom hade att erbjuda var söta smörpopcorn, kakor, konstigt godis, bröd, osv. Om man ville ha något varmt att äta fanns det två alternativ, nudlar eller en annorlunda box som värmde upp sig av sig själv. Den här boxen var ingen höjdare då det såg och smakade ut som kattmat...Eller så var det kanske katt vi åt? Nåväl, denna dag till ära tog jag mod till mig och köpte en relativt stor burk med nudlar. Att köpa mat är inte heller det lättaste, man måste skrika, vifta med pengar, dra i saker för att få uppmärksamhet...ja kineserna var ganska så vilda ibland. I vilketfallsomhelst, jag köpte mina nudlar och satte mig på den kokheta betongen för att äta dom i min ensamhet. Det fanns bara pinnar att äta nudlarna med, så det var ganska pillrigt. Efter att ha fått upp typ 3 nudlar på mina pinnar kommer en kines och börjar prata kinesiska med mig. Jag visar att jag förstår verkligen inte vad han säger och fortsätter att äta. Då tar han min skål, gapar stort och häller i sig min soppa med nudlar på typ 10 sekunder. Jag hann bara gapa stort. Innan jag ens hann reagera och bli grymt arg så hade han redan gått iväg! Så oförskämt! Så det blev ingen lunch denna dag heller... Nåväl, David vann sin final väldigt lätt och slog sitt världsrekord, trots sin förkylning. På kvällen firade vi genom att gå till en koreansk restaurang och äta god mat. När vi såg att dom hade hundkött på menyn så vart vissa i sällskapet lite lätt illamående och när man tittade under bordet så låg det en del döda insekter och skalbaggar på rygg. I hörnen skymtade man råttfällorna. Jag valde vegetarisk sushi. En kväll som jag defintivt kommer att minnes länge!
Fredag 12 September
Idag skulle David inte simma så vi köra en turistig dag. Vi spenderade större delen utav vår dag i Förbjudna Staden, det var fint, historiskt och intressant. Många stora förbjudna byggnader som man inte fick gå in i. Vi drack te i yttepyttesmå muggar och tittade på konst. När klockan närmade sig halv fem så gick vi till en väldigt känd park som låg tvärs över gatan, dock kommer jag inte ihåg vad den hette. Det var där någon känd kines hängde sig från ett träd under tiden dom stormade Peking, det vet jag. Jag tog kort på det trädet. Eftersom jag var så hungrig vid det här laget kunde jag inte tänka klart utan ville bara ha mat. Så vi började leta restaurang igen i några timmar. Det stod att det fanns en i denna park, men vi sökte utan att lyckas hitta den. Efter lite tafatt teckenspråk med några kineser ledde dom oss till en restaurang som låg precis utanför parken, dock stod det att det var endast tillträde för anställda? Inne i restaurangen blev dom helt till sig när vi kom, jag tror inte att dom någonsin har sett folk från väst världen. Vi var dom enda i hela restaurangen och hade 21 servitriser som passade upp på oss, mycket trevligt. Maten kostade så mycket som 20 kr och var gudomligt god. Efteråt skyndade vi oss mot Tianamen square, som var ett gigantiskt torg. Man kan gå och titta på Mao´s kropp som ligger i ett stort museum där. Att det var där ett blodbad ägde rum på grund av politiska protester 1989 och tusentals dog märks inte. Det finns inte ens med i dom kinesiska historieböckerna i skolan. Vi såg när soldaterna tog ned den kinesiska flaggan i solnedgången iallfall. På kvällen var vi än en gång så trötta att det var sängen som kallade och vi skippade att äta...
Lördag 13 september
På förmiddagen träffade vi David i GB Lodge och umgicks en stund. Efteråt åkte vi till ett shoppingställe som var perfekt om man älskar kitchiga små saker! Tyvärr så gör jag inte det. Men jag hade kul ändå. Vi irrade omkring ett bra tag och jag och Rhys lekte en lek som hette hitta någon som inte är kines i folksamligen. Vi gav upp efter ett tag då vi insåg att vi hade hamnat någonstans där västerlänningar tydligen inte hade hittat till än. Vi var även vid Wangfujing market, som hade massa fantastiska läckerbitar att erbjuda. Vad sägs om friterade sjöstjärnor, larver, skalbaggar, sjöhästar, friterad glass osv? Nja. Det låter lika gott som det såg ut att vara. Då jag än en gång var helt slut bestämde jag mig för att ta taxi tillbaka till hotellet ensam, för Davids familj ville fortsätta att titta på alla galenheter. Dom väntade med mig tills jag fick en taxi, jag visade för taxichauffören på kinesiska vart jag skulle och han nickade yes yes yes. Så åkte vi iväg, trodde jag! Efter ca 300m stannar han bilen, skakar på huvudet och visar att han inte vet vart han ska. Han slängde praktiskt taget ut mig ur bilen! Som tur var hittade jag en ny taxi, visade hotelnamnet igen och så åkte vi igen. Typ 100m tills han bestämmer sig att han kan inte fortsätta med mig. Ganska snopet kliver jag ut ur bilen och går till närmaste hotell där jag hittar en concierge som stoppar taxi åt sina gäster. Då han inte kunde engelska heller visade jag mina kinesiska tecken men han nickade och visade att han skulle fixa taxi åt mig. Han stoppade FEM taxibilar men alla vägrade att ta mig. Vid det här lagret var jag ganska förbannad och började gråta! Ja, jag kan gråta när jag är arg! Då kom hotellchefen utspringades och fixade taxi till mig på en gång! Efteråt fick jag höra att kinesiska taxichaufförer ogillar att köra västerländska tjejer själva. Det kan jag förstå, men då borde dom inte köra mig i 100 meter först innan dom inser det!
Söndag 14 September
Idag var det dags för Davids 50m fritt lopp. Ett lopp där allt kan hända då det är bara en längd och Davids starter är inte dom bästa. Han vann försöket relativt enkelt dock, efter en liten miss som tvingade dom att hålla starten i 45 sekunder...jag var livrädd att David skulle ramla i. Som tur var gjorde han inte det. Han vann finalen, överlägset. Jag grät tårar av lycka då, för den här medaljen betydde så mycket. Nu hade han totalt 11 guldmedaljer, lika mycket som Dame Tanni Grey-Thompson, som alla trodde var omöjlig att slå. Det som tog henne 5 Paralympics att åstadkomma klarade David av på 3. Nu visste jag helt säkert att detta kommer förändra allting ganska mycket, till det bättre, tillbaka i Wales. Det är inte många som vet hur mycket han hade kämpat för det här, det är något han har jobbat stenhårt för i flera år. Det är först nu som han kommer få den uppmärksamheten och upppskattningen han förtjänar. Inte bara han, utan all handikappidrott. Vi var dock för trötta för att fira, och klockan hade blivit nästan midnatt när vi kom till hotellet, så vi fick nöja oss med en tallrik pommes frites att dela på.
Måndag 15 September
David simmade i 4*100 medleylagkappen idag, men eftersom dom inte hade stor medaljchans stannade vi hemma på morgonen och gick och tittade på Hutongerna i närheten av vårat hotell på förmiddagen. Hutongerna är små områden där dom fattiga bor och lever. Dom har marknader där dom säljer allt möjligt, fast man ska dock vara försiktig med det man äter som kommer därifrån... Vi såg folk flå fisk på marken som fortfarande var levande, kött som hängde från taket som var omringat av tusen flugor...ja det var en vacker syn. På eftermiddagen såg vi lagkappen, och Davids lag kom femma. Det var ett väldigt väldigt ungt lag, så det var förväntat men dom gjorde ändå sitt bästa.
Tisdag 16 September
Idag var det vår sista sightseeing dag, så vi åkte till den kinesiska muren. Det finns flera olika delar att åka till, vi valde den som var minst kommersiell. Den som ligger närmast Peking är dit alla turister åker och det finns ett Starbucks vid muren! Men till Mutianyu delen som vi åkte till var ganska tom så vi hade muren för oss själva. Resan dit tog drygt 1,5 timme med taxi och vår taxichaufför stannade och väntade på oss där. Efter att ha köpt biljetter och FÖRSÄKRING (ganska farligt att ta sig upp dit tydligen!) begav vi oss upp mot berget. Att ta sig upp på berget till muren var en upplevelse, man var tvungen att åka upp i typ skidliftar! Det var mer som en knarrig parkbänk man satt på, fast utan någon säkerhet alls. Jag trodde verkligen att jag skulle dö, jag hade en liten nära döden upplevelse där på bänken. Väl uppe så började vi bestiga muren men det var EXTREMT brant, sneda trappsteg överallt så det var oerhört jobbigt. Väldigt vackert dock! På grund av värmen fanns det tusentals små fluggor överallt, så man kunde inte öpnpna munnen om man inte ville svälja dom. Efter drygt en timme fick vi nog, det är trots allt bara en mur och den är drygt 6400 km lång. Lite för långt för att gå tyckte jag. För att ta oss ned fick man välja att ta sig ned med skidliften vilket jag vägrade eller med en tobogan, typ en släde som var det roligaste någonsin! Taxin väntade snällt på oss, och vi betalade honom 500k för hela resan vilket var ganska bra pris. På eftermiddagen fick David och hans kompis Andrew äntligen komma ut och se Peking, dom hade inte sett någonting hittills, bara Paralympic village där dom bodde och simhallen. Så vi gjorde en snabb sightseeing med dom i Temple of Heaven som vi var i tidigare under veckan och Tianamen square så att David skulle få se farbror Mao som han kallar honom. På kvällen begav vi oss till Hard Rock Cafe fast resan dit var ganska händelserik. Det åskade och spöregnade under hela resan, och vår taxisnubbe var lite skum. Trots att vi hade visat honom på kartan och på kinesiska vart Hard Rock Cafe låg, tog han oss till nån skum bakgata där ”Susans cafe” låg. Vi försökte förklara att det var fel men eftersom han inte pratade engelska och vi inte pratade kinesiska gick det inte så bra. Att hoppa ur taxin var omöjligt, man såg ingenting pga regnet. Efter att ha virrat omkring i panik i ett bra tag ser vi ett hotell och ber och bönar honom att släppa av oss, så vi kunde komma bort från honom så långt som möjligt. Av ren tur så låg Hard Rock i samma byggnad, dock var vi tvungna att gå igenom källaren och köket för att ta oss dit. Vi fick i oss mat tillslut och alla var mätta och belåtna.
Onsdag 17 september
Sista dagen i Kina. Vi åkte till kända Silk Market för lite shopping innan jag kom på att jag skulle flyga hem väldigt tidigt nästa dag så jag åkte hem och packade. På eftermiddagen åkte vi till Olympic Park igen för att se på avslutningsceremonin. Det var en väldigt speciell ceremoni, eftersom min kära pojkvän hade fått hedersuppdraget att bära flaggan för Storbritannien! Allt gick väldigt bra och han tappade iallfall inte flaggan. Mot slutet var det dags för Londons 8 minuters uppvisning av vad det skulle bjudas på 2012. Det var ganska konstigt och ingen förstod riktigt vad det hela gick ut på. En dubbeldäckar buss körde in, med tjejen som spelar trummor i Mika högst upp. När bussen rullade ut så gick David framför den. När allt var slut sa han att vi kunde träffas i GB Lodge, vilket lät som en bra idé tyckte jag. När vi väl kom till hotellet visade det sig att det var en stor efterfest som skulle äga rum i deras största bal rum. Det kryllade av kända människor där inne, men vi stod inte på någon lista tyvärr. Fast eftersom vi var Davids familj så blev vi helt plötsligt VIP! När vi kom in på festen trodde jag att jag skulle skämmas ihjäl, vi hade tshirts, shorts och gympaskor på oss medans alla andra minglade runt i balklänningar och frack! Vi hade ingen aning om att vi skulle hamna på denna fest, hade jag vetat hade jag tagit på mig finaste festblåsan! Nåväl, efter ett par glas champagne blev allting bättre och när jag la märkte till att servitristerna sprang omkring med sushi brickor blev allt genast jättebra! Jag minglade på bra och fick träffa väldigt många kända och inflytelserika människor. Fast när jag tog i hand med Boris Johnson, mayor of London, i mina gympaskor så skämdes jag bara liite! Boris var en helskön person, han är väldigt eccentrisk. Jag pratade även med Baron Seb Coe, en av Storbritanniens bästa friidrottare osv, jättekul! Maten var helt klart bäst, sushi och champagne, vad mer kan man önska sig? Vi festade tills in på småtimmarna, därefter begav jag mig till flygplatsen, då mitt flyg gick 06:50. Jag var relativt trött på flyget till Dubai, som var drygt 9 timmar långt, så jag sov mest. I Dubai hann jag med en riktig kaffe innan det var dags för att sätta sig på flyget mot London. Väl framme i London hade jag tur att David väntade på mig. Han hade landat 3 timmar tidigare, fast han hade presskonferanser som tog ett bra tag att ta sig igenom så han precis till min terminal för att möta mig! Dock blev vi förföljda på väg ut av hundratals människor som ville ta kort på honom...
Det var min detaljerade historia om resan till Kina!